Level Up - It's Possible!

Istället möts jag av en ljus danshall full av "perfekta" kvinnor och män och en klämkäck ledare. Håret tillrättalagt, de senaste träningskläderna och de mest vältonade kroppar jag nånsin mött på ett och samma ställe förr. Snett framför mig står jag. Fast en bättre version av mig. Ca tio gånger bättre. Smalare, fräschare, snyggare kläder, naglar, hy, axlar- u name it. Och jag känner mig som en fet mupp längst bak i lokalen.

 

Bräda, matta och stång med vikter plockas fram till sin plats likt vilket skivstångpass som helst. Och jag är smått förvirrad när det gäller att lassa på- eftersom jag verkligen inte har någon aning om hur passet är utformat och vilka muskelgrupper som kommer köras. Detta visar sig vara totalt ovesäntligt för de körde allt. (och då menar jag verkligen allt!) med samma vikter. ?! Biceps, triceps, axlar, rumpa, vader, bröst... Vad fan liksom. Klart att man orkar mer i knäböj och bänkpress än vid bicepscurl. Nää....

 

Ju längre in i passet vi kom desto mer frustrerad blev jag över dess upplägg och konstaterade ganska tidigt att det här var inget för mig. Inte Friskvårdshuset Crossfit i alla fall. Leendet blev en sur min och jag ville bara hem.

 

Jag funderade först om jag skulle skriva om detta över huvud taget, men jag tror att det är viktigt att visa att alla nog känner sådär ibland. Vilse. Malplacerad. Oinspirerad. Jobbigt. Trist. Och när jag kom hem med huvudet hängandes kom jag på mig själv:

Ska jag låta en dålig träningserfarenhet beröva mig min träningsglädje? NEJ!

Ska jag låta intrycket av Fiskvårdshusets pass och deltagare få mig att känna mig sämre på något sätt? NEJ!

Här handlar det om att bena ut känslorna: Varför kände jag som jag gjorde? Svaret är enkelt: Dels hade jag för stora förväntningar och dels passade inte upplägget mig. Men det största felet var för att jag jämförde mig med andra.

 

 

Jag behöver bara hitta till ett ställe som erbjuder det där smutsiga hårda som jag vill åt. Jakten får fortsätta...